Rauli Sulanko

Hur vi än förfinar filtren i de sociala medierna så är brusnivån hög. Vi skummar igenom ständigt uppdaterade flöden i jakten på något som känns relevant för oss. Vi hittar ett filmtips, en hälsning eller en fråga som vi känner att vi har ett svar på. Samtidigt irriterar vi oss över de som bidrar till bruset med sina middagsplaner, spelframgångar och kedjebrev. Om vi själv vill nå ut måste vi han en stark signal som skär igenom bruset. Vara först med något, unik med något eller kanske bara spamma oftast. Och det vi uppfattar som en stark signal kan vara brus för andra. Volymen vrids upp, bruset blir till buller. En del tröttnar, men de flesta anpassar sig.

Om ett träd faller i skogen och ingen hör det, låter det ändå? Om man skriver något som ingen läser, kommunicerar man ändå? Är man mindre närvarande i andras liv om man inte syns i de sociala medierna? Leder en svag signal till ett ensammare liv? Måste man ständigt uppdatera sin digitala närvaro i de rätta medierna för att inte glömmas bort? I det professionella livet är det inte längre underligt att som person medvetet sträva efter att stärka sitt personliga varumärke. För att ständigt hålla varumärket relevant är en konstant synlighet i de sociala medierna en självklarhet. Ett starkt varumärke kräver en stark signal. Tekniken formas ständigt utifrån behoven hos de kommersiella intressena, samtidigt som gränsen mellan producent och konsument i många fall blir mer diffus. Varumärkestänket riskerar att smyga in i våra liv och våra sätt att kommunicera med vår omgivning. Vi riskerar att göra reklam för oss själva istället för att umgås. "Jag är kvar här och jag vill vara ett tänkbart alternativ för dig om du inte heller vill vara för dig själv!"

Vänner och äventyr. Båda finns att hitta i de sociala medierna. Att delta i dem handlar givetvis inte bara om att bli sedd utan också om att betrakta sin omvärld. Samtidigt har det aldrig varit mer normalt att ventilera sina tankar inför en stor grupp människor. Är man med om något som man vill dela med sig så måste man inte längre vänta tills någon är tillgänglig, man kan dela med sig av det direkt. Till alla.

När jag skriver en populärpsykologisk text känner jag mig som en översättare. Något ska förmedlas från en värld till en annan, och under skrivprocessen oroar jag mig för två saker. Det ena är att texten inte ska bli underhållande nog. Att en populärvetenskaplig text ska vara lättillgänglig är en självklarhet. Den ska inte kräva för mycket av läsaren när det gäller förkunskaper i ämnet eller den vetenskapliga jargongen. Men ännu viktigare är att texten är spännande, kanske överraskande eller till och med rolig. Även om man som skribent ser ämnet som viktigt så måste läsaren bli underhållen. Har jag inte underhållit min läsare så har jag misslyckats med en stor del av mitt uppdrag.

Det andra jag oroar mig för i skrivandet av populärpsykologi är att den vetenskapliga kunskapen jag försöker förmedla ska missuppfattas av läsaren. Mitt ansvar här har jag gentemot det psykologiska forskningsfältet. Det handlar om ett visst mått av samhällsansvar. Vad gör jag för skillnad med min text och vad kan den få för konsekvenser? Vad finns det för risker med att läsare missförstår innehållet och är min redaktör lika mån som jag att faktainnehållet är sant och rättvisande?

Jag vill skriva bra och jag vill skriva rätt, annars är det inte populärvetenskap som jag har skrivit.

I Metro den 28 oktober kunde man läsa att smala kändisar kan störa din hjärnfunktion. Artikeln avslutas med ett citat av Christin Mellner, forskare i psykologi vid Stockholms universitet. ”Kvinnor är generellt sett mer utseendefixerade än män”, berättar Christin. ”Det går tillbaka långt i tiden, till när kvinnans enda livsuppgift var att bli gift. För att göra ett gott parti var det betydande att leva upp till dåtidens skönhetsideal.”

Det är inte ovanligt att psykologiska fenomen förklaras i evolutionära termer. Psykologer tycks ibland inte ha några som helst svårigheter att beskriva människans livsförhållanden i en ospecifik dåtid. Det är märkligt att någon som lägger stor prestige i vetenskapligheten i det egna fältet så lätt tar till högst generaliserade faktoider när det gäller exempelvis arkeologi och socialantropologi.

Professor Douglas Kenrick skriver i sin blogg på Psychology Today hur hans forskarteam tagit fram en reviderad version av Maslows gamla behovspyramid. Det är framför allt toppen av pyramiden som fått sig en radikal renovering. Istället för det gamla självförverkligandet har nu föräldraskapet lagt anspråk på positionen som det slutgiltiga målet för människan. Kärnfamiljen har blivit meningen med livet.

Kan evolutionspsykologin användas för att förklara människors mål? Evolutionen i sig har inga mål. Den handlar om att reagera, utan syfte eller plan. Evolutionen handlar om förändring, inte om förbättring. Den har ingen agenda, inget syfte. Vad ska vi ha evolutionära förklaringar till inom psykologin? Hur stor är risken att vi anammar synen att ”kvinnor är generellt sett mer utseendefixerade än män” som ett faktum, skapad av evolutionen? En besjälad evolution som vi tror vill oss väl.

Som student på psykologprogrammet i Lund har jag tyckt mig märka en generell vilja att frångå diskussionen med PDT och KBT som motsatspar. Utbildningen har ett upplägg som innebär att eleverna under sina två sista läsår utför eget terapeutiskt klientarbete både utifrån en psykodynamisk och en kognitiv-beteendeinriktad metod, fördelat på ett år vardera. Samtidigt kan en lärare referera till ”den andra terapiformen” utan att reflektera över betydelsen av sina ord. Riskerar man inte att gå miste om en mer nyanserad helhetssyn genom att placera PDT och KBT som två ytterligheter i en skala? Den tvådimensionella polariseringen av diskussioner tycks ständigt locka med sin enkelhet.

Bland de psykoterapiinriktningar som legitimeras av Socialstyrelsen finner man familjeterapi och systemisk terapi. Personligen är jag mycket intresserad av de lösningsfokuserade, narrativa, språksystemiska och postmoderna metoder som innefattas av den systemiska terapin. Det enda tillfället på psykologprogrammet i Lund vid vilket dessa metoder berörs är under delkursen ”Behandlingsteori för barn och familj, nätverk och grupp” som omfattar 8 högskolepoäng. Man kan fråga sig hur pass rimligt det är för en psykolog med denna skrala grundkunskap att ge sig kast med en steg-2 utbildning inom familjeterapi och systemisk terapi? För min egen del kompenserade jag för kunskapsluckan genom att söka mig till en praktikplats där jag kunde fördjupa mig i de systemiska metoderna.

Givetvis är det omöjligt att fördjupa sig i allt under psykologprogrammet och det är upp till varje institution att välja utbildningens inriktning. De rådande trenderna inom psykologin skapar, tillsammans med institutionernas traditioner, metodologiska och vetenskapliga kulturer som i sin tur påverkar utbildningarnas kursplaner. I Lund har denna process lett till att man undervisar psykoterapi med både PDT- och KBT-inriktning. Men det är just ordet både som jag vänder mig emot. Lärare och handledare anstränger sig ofta för att vara metodliberala, men som student stöter man alltför sällan på en mer nyanserad bild än den som delar psykologkåren i två läger. Efter utbildningen kan man själv välja vilket lag man vill tillhöra, eller så är man djärv nog att utveckla ett eklektiskt förhållningssätt till de två terapimetoderna.

Både PDT och KBT är paraplybegrepp, inte specifika metoder eller tekniker. Samtidigt som det under dessa paraplyer finns en konkurrans mellan utövare av olika metoder och tekniker, så finns det stora vinster i att ansluta sig till de två väletablerade metodinstitutionerna. Att förutsätta homogenitet inom omfattande paraplybegrepp är rimligtvis ett hinder för att nå större kunskap kring vad som är verksamt i olika terapimetoder. Utgår man ifrån att två PDT- eller två KBT-terapeuter arbetar utifrån samma metod, och att skillnaderna mellan de två terapiutövningarna kan beskrivas som en terapeutisk stil, så förenklar man metodologiska begrepp på bekostnad av en nyanserad vetenskapssyn. De retoriska vinsterna av förenklingen kanske finns på en politisk och kommersiell nivå men samtidigt riskerar den psykoterapeutiska kunskapens komplexitet att gå förlorad.

Tanken om den förenklade metodretorikens politiska följder finns hos mig när jag läser Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom. Här möter den medicinska modellens symptomdiagnostik den polariserade psykoterapin i en enkel skrift som speglar de slätstrukna metodperspektiv som vi har lyckats att förmedla till omvärlden. Föga förvånande har exempelvis den systemiska terapin, vars teorigrund passar illa med den medicinska modellen, helt diskvalificerats ur sammanhanget. Jag kan förstå Socialstyrelsens vilja att förenkla, men jag har svårare att smälta att vi inom yrkeskåren har så lätt att polarisera ett rikt och fragmenterat vetenskapsfält.

Denna text publicerades som debattartikel i nr 6/2010 av Psykologtidningen, med titeln "Kbt och pdt - inget motsatspar". Den redaktionella ingressen framställde inlägget som kritik mot psykologprogrammet i Lund, och studierektorn för programmet replikerade i samma nummer genom att försvara institutionen. Mitt huvudsakliga syfte med inlägget var dock att problematisera hur diskussionen kring psykoterapimetoder förs i största allmänhet.

Jag ser psykologens profession i allt mindre grad som en fördefinierad roll som jag ska, åtminstone till vissa delar, erövra och göra till min. I stället ser jag professionen mer som summan av vad psykologer gör idag. Och vad jag gör inom professionen påverkas av denna helhet, men kan inte definieras av den. Det gäller att hela tiden vara beredd på att uppfinna sin profession på nytt.

På väg till scientologernas turnerande utställning ”Psykiatri – dödens industri?” kom jag på mig själv med att vara nervös, som om jag skulle göra något som var farligt. Varför känns det farligt att besöka en religiös sekt på hemmaplan? Mycket skrivs om själva sekterna - mindre om mekanismerna bakom. Det främmande räds man.

I stället för att redogöra för scientologin och deras fientlighet mot psykiatrin så rekommenderar jag följande länkar:

• Kommittén för Mänskliga Rättigheter - Arrangör och del av scientologkyrkan.
• XenuTV - Här finns en unik intervju med David Miscavige, scientologernas ledare sedan 80-talet. Organisationens förhållande till psykiatri får mycket utrymme i intervjun.
• Xenu.net - En gedigen källa till information kring scientologin.
  

1. Mer samtal istället för piller.
2. Utan tvång - brottslighet är polisens sak.
3. Utan svåra biverkningar från mediciner (psykofarmaka).
   

En kvinna söker hjälp hos en läkare på en vårdcentral. Kvinnan är orkeslös (1. svaghetskänsla eller brist på energi) och känner sig nedstämd (2. nedstämdhet). Läkaren ställer frågor om aptit och sömn. Kvinnan svarar att hon har mycket svårt att få ro att sova på nätterna (3. sömnstörning) men att hennes vikt nog är det samma trots att hon inte motionerar som förr. Hon berättar också att hon känner sig tråkig och menlös (4. en känsla av att vara värdelös eller skuldkänslor) då hon inte längre orkar vara glad (5. nedsatt intresse och glädje) över nästan någonting alls. Läkaren frågar också om hon har självmordstankar. Kvinnan berättar att hon har två barn och skulle aldrig ens överväga ta sitt liv. Läkaren frågar om hon själv varit med om en större förlust den senaste tiden men kvinnan bara skakar på huvudet.

Följer man nu kriterierna i DSM-IV så kan man konstatera att kvinnan har fem av de nio symptomen som listas under "egentlig depression" och fyller därmed kraven för diagnosen. Läkaren förklarar nu för patienten att depressioner är vanliga, hälften av alla kvinnor i Sverige drabbas någon gång under sin livstid. Vidare förklarar läkaren att depression har en biologisk förklaring då halten serotonin, en viktig signalsubstans i hjärnan, är för låg. Men denna obalans kan korrigeras med så kallade SSRI-preparat och läkaren frågar om det kan tänkas vara aktuellt?

Det är svårt att argumentera mot att läkaren använt sina diagnostiska verktyg på det sätt de är tänkta att användas. Och interventionen, en förklaring kring det fysiologiska fenomenet depression och ett erbjudande om mediciner, är väl vad man rimligtvis kan förvänta sig av en allmänläkare med fem minuter per patient till förfogande? Men om vi kikar lite närmare på kvinnans situation:

Kvinnan har i två år blivit allt mer illa behandlad av sin sambo. Han beter sig nu aggressivt dagligen, och vid ett antal tillfällen har han slagit henne och sedan hotat med att han en dag ska döda henne. Kvinnan är konstant orolig, inte bara för sin egen skull, men även för barnens skull. Tankar kring vad som kan hända dem håller henne vaken om nätterna och om dagarna är hon konstant trött. Hon vågar inte berätta för någon om våldet och kränkningarna, samtidigt som hon känner sig värdelös och feg då hon inte klarar av att förändra situationen. Hon bestämde sig ändå, trots rädslan för sin sambos vrede, att besöka en läkare. I väntrummet håller hon på att ångra sig, men får sitt namn uppropat innan hon hinner lämna mottagningen. Väl inne hos läkaren har hon svårt att koncentrera sig (6. minskad koncentrations-, tankeförmåga eller obeslutsamhet) då hon har katastroftankar kring vad som kan hända om sambon får veta om hennes besök.

Är det bara läkare som riskerar att skicka hem lidande människor med något som ingenting förändrar? Samma symptombaserade diagnostiska system används även av psykologer. I stället för ett recept kanske en och annan psykolog hade utgått ifrån att beteendeaktivering skulle vara lämpligt för kvinnan? Vad är de verkliga vinsterna med en symptombaserad diagnostik? Och för vems skull har man diagnostik?

Malmö högskola agerade värd för Charity Internationals tredje årliga lyckokonferens under helgen 16-17 maj. Professor Bengt Brülde sparkade igång tillställningen med en generell genomgång av lyckobegreppet. Trots att årets tema var lycka på individplanet så passade han på att även belysa de interpersonella, nationella och globala aspekterna.

Om man tar en titt på hyllan märkt "hälsa/psykologi" i en bokaffär förstår man snabbt att löften om mer personlig lycka är något som säljer. Enligt Bengt Brülde kan man i ett globalt perspektiv se denna strävan i välfärdsländer som en dyr lyx på andras bekostnad. De som får betala är de inte så lyckliga, som lever under svåra förhållanden och som blir negligerade av alla nöjda som drömmer om bättre. Enligt Brülde uppskattar en genomsnittlig svensk i den senaste mätningen sin grad av lycklighet, på en skala från 0-10, till 7,7. Vad är det värt att sikta mot Mexicos 8,1? Kan man vara girig kring sin egen lycka? Det är givetvis en subjektiv definition av lycka det handlar om, och variationen inom nationerna sträcker sig mellan 0-10. Men hur stort är vårt ansvar att göra förbättringar när det gäller andras lidande istället för att krama ur lite mer lycka ur våra egna liv?

Kanske är inte du som läser det här särskilt lycklig? Som tur är så finns det gott om stöd för antagandet att man ofta mår bättre av att hjälpa andra. Och nu hamnar vi bland alla de interventioner från den positiva psykologin som skulle ha en central roll på lyckokonferensen 2009. I Sonja Lybomirskys och Nancy Sins metaanalys av 51 interventioner från den positiva psykologin fann de att dessa generellt ökar välmående och minska depressivitet. Flera föreläsare presenterade fakta kring dessa strategier, och det finns något starkt lockande i tanken om vetenskapligt beprövade övningar som kan höja livstillfredsställelsen hos de flesta som är beredda att ge sig på dessa små projekt.

I slutet på den andra dagen fick den zenbuddhistiska läraren Sensei Sante Poromaa avsluta konferensen med en kort genomgång av begreppet lycka ur det buddhistiska perspektivet. Om kärlek, omtanke och insikten att allting är ett. Och någonstans här är sträckan kort till Bengt Brüldes påstående att det kanske är en stor lyckointervention att försöka skapa en omtänksammare världsordning. Som att påverka WTO att ändra på Agreement on Trade-Related Aspects of Intellectual Property Rights. Vems lycka är mest i behov av interventioner? Hur lycklig vill man egentligen vara? Och som någon sa på konferensen, kanske är 7-8 det nya 10?

Lyubomirskys och Sins metaanalys: Sin, Nancy L., Lyubomirsky, Sonja (2009). Enhancing well-being and alleviating depressive symptoms with positive psychology interventions: a practice-friendly meta-analysis. Journal of Clinical Psychology: In Session, 65 (5), 467-487.

Anna Odells ”Unknown, woman 2009-349701” har diskuterats och ventilerats ur många perspektiv sen hennes "simulerade psykos" på Liljeholmsbron blev känt i slutet av januari. Många har en stark åsikt. Det har handlat om etik, juridik, journalistik, konst och psykiatri. Och det har handlat väldigt mycket om vad Anna Odell kan tänkas vara för människa.

Vad som intresserar mig mest är psykiatikern och överläkaren David Eberhard, som polisanmälde händelsen på S:t Görans psykakut. Särskilt intressant finner jag hans syn på vem som sitter på expertisen om psykiatri. "Någon kunskap inom psykiatrin har hon inte", citeras han av Metro i samband med invigningen av utställningen. Anna Odells konstverk bygger på hennes tidigare erfarenheter av psykiatrin på 90-talet, då hon var allvarligt sjuk. Dessa erfarenheter kvalificeras inte av David Eberhard som någon kunskap.

I senaste numret av Psykologtidningen (6/2009) behandlas Jeremy Safrans syn på alliansens roll i psykoterapin. Artikeln, som bygger på Safrans föreläsningar i Stockholm den 19 mars, refererar Safrans tanke om att alliansen är i fara om psykologen är rädd för att misslyckas.

Jeremy Safran med kollegor genomförde på 90-talet en studie på Beth Israel Medical Center i New York provade man fem olika faktorers giltighet i försök att förutsäga framgången med en 20-sessioners KBT-behandling. Det visade sig att skiftningar när det gällde ångest, depression och optimism inte gav mycket till information om terapins utgång. Däremot var kognitiva förändringar och terapeutiska alliansens styrka mycket mer tillförlitlig när det gällde att spå terapins effektivitet. Alliansens styrka kunde dessutom redan i ett tidigt skede ge en vink om vad som komma skulle. Med andra ord verkar inte frågor om hur klienten känner sig i det terapeutiska samtalet vara en pålitlig metod för att vaska fram ledtrådar om framsteg i terapin. Vad har då frågan om hur klienten känner sig för roll? Kan det handla om just alliansskapande, eller frågar terapeuten utifrån en egen oro?

Gorman, B., Safran, J., Twining, L., Wallner, L. & Winston, A. (1995). Linking in-session change to overall outcome in short-term cognitive therapy. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 63(4), 651-657.

Under 50- och 60-talet utförde Alex Bavelas ett antal experiment på Small Group Network Laboratory på Massachusetts Institute of Technology. I ett av dessa experiment fick två försökspersoner, utan kontakt eller kommunikation med varandra, bedöma ett antal bilder föreställande friska och sjuka celler. Försökspersonernas uppgift var att utan några förkunskaper avgöra om om cellerna var friska eller sjuka. Bedömningen förmedlades genom att trycka på en knapp för det valda alternativet och återkopplingen skedde genom att de fick veta om deras svar var korrekt eller inte. Efter experimentet fick försökspersonerna samtala om vilka strategier de hade bildat kring bedömningen av cellernas tillstånd.

Vad försökspersonerna inte fick veta var att återkopplingen de fick inte var på samma villkor. Den ena försökspersonen fick korrekt återkoppling, men den andra fick den första personens återkoppling och därmed mer förvirrande information. Detta avspeglades även i resultatet då den första försökspersonen fick runt 80% rätt på sina svar och försökspersonen med den felaktiga återkopplingen hamnade på en normal gissningsnivå.

När försökspersonerna efter experimentet samtalade med varandra kring reglerna för att identifiera celler som sjuka eller friska så hade försökspersonen med den korrekta återkopplingen enkla och konkreta förklaringar, medan försökspersonen som i smyg hindrats i testandet av sina teorier presenterade en subtilare och komplexare förklaringsmodell. I samtalet kring strategierna tenderade försökspersonen med den konkreta förklaringen bli imponerad av de komplexa förklaringarna. Så när experimentet upprepades, med nya bilder men i övrigt identiska förutsättningar, var båda försökspersonerna rätt säkra på att den med de komplexare strategierna skulle förbättra sitt resultat mest. Detta visade sig också stämma då försökspersonen som tidigare hade en enkel strategi nu försämrade sitt resultat, medan försökspersonen med de komplexa förklaringarna upprepade sitt dåliga resultat.

Mer om Alex Bavelas studie kan man läsa i: Watzlawick, P. (1976). How Real is Real? Confusion, Disinformation, Communication. New York: Vintage.

Vi kan inte alla vara pirater och ninjor
en del av oss knyter ballongdjur
och hoppas på uppskattning
eller en plats i melodifestivalen

Några av oss vill förändra världen
andra kämpar med att hålla sig kvar
med vita knogar runt alla handtag
när livet rymmer med sirenerna på

Jag kramar om en nyckel i fickan
säker på att få komma hem igen
hur höga än vågorna är på stranden
och vem det än är som gömt sig i natten

Vi kan inte alla stå på scen samtidigt
och vi vill inte alla beväpna oss med den senaste trenden
för hur rädda vi än är
så måste vi ibland våga hoppas på fyrverkerier

Vi slipper inte alla att sjunka med skeppet
och en del av oss tvingas i livbåtar
fast det inte var vi som seglade på grund
i jakten på valen som kaptenen hatar

Några av oss lägger sig i kistan
kväll efter kväll
utan att någonsin kontrollera sågen
som trollkarlen delar oss itu med

Några av oss flyr över gränser
klättrar över murar och stängsel
bara för att mötas av minfält
eller ett kallt byråkratiskt nej

Jag kramar om nyckeln i ena fickan
och mynten i den andra
säker på att komma hem
vem jag än tvingas muta

Vi kan inte alla gråta på begravningen
någon måste säga att det är en fin ceremoni
när det är dags att småprata med prästen
över en mandelkaka som smakar aska och besk jord

Vi kan inte alla slippa att skämmas
när spårhundarna släpps efter syndabockarna
men vi bär alla lukten av bläck
efter bläddrandet i regelböckerna

Några av oss står med förtvivlan i knäna
i världens största gympasal
och tvekar mellan att passa eller skjuta
med hjärtat kalibrerat med besvikelser

Några av oss har nyckeln i fickan
några av oss bär den runt halsen
alla drömmer vi om
att våga lämna dörren på vid gavel

En riddare från karga Nepal
hade tappat sin heliga graal
nu fick han dricka ur glas
och ha blommor i vas
och känna sig allmänt banal

Bakom hans huvud går en serie kortfilmer om ritualmord. Hon kan titta på dem utan att han märker det. Han lutar sig bakåt mot sina händer, mittemot i sängen. Var har vi varandra nu, frågar han. Pillar på hennes knä med sin fot. Hon ritar en cirkel i luften. Här, på kanske tredje varvet.

Två äldre par stryper synkroniserat var sin senil gamling. Han är arg och hon förstår inte varför. Jag önskar att jag aldrig hade låtit dig få övertaget, säger han. Hon säger att hon inte förstår, han blir förolämpad.

Som dröm betraktat är det här lite väl frustrerande, säger hon till mig.

Nakna män cirklar en skrikande kvinna och tar tuggor av henne. Han säger att de inte är vänner längre och tar på sig sina ytterkläder. Hon vill säga något som får allt att bli bra.

Klar, röd färg. Insmickrande, kryddig, aningen stökig doft med askkaraktär, inslag av mörka dagar, hallon, ammoniak och piptobak. Serveras vid 0°C till kvällens sista gäst.

Gyllene färg. Fruktig doft med inslag av morgondag, väntan och pomerans. Serveras med omsorg och hopp, eventuellt med vatten och bröd. Användes också som tröst vid ilska, sorg, glädje, intresse, förvåning, rädsla, skam, skuld eller avsky.

Mörk, brungul skepnad. Matig självupptagenhet med inslag av sista beställningen, honung, upprepningar och svek. Självserveras vid förlust.

Klar, färglös. Nyanserad, utvecklad konsistens med inslag av kub, klot, lakrits och ambivalens. Serveras vid minsta tvekan till efterrätter, gärna innehållande ett telefonnummer och torkad frukt.

Dit Isä flyttade
för att stum och nyfiken leta efter något
dit flyttade Äiti
för att leta efter Isä

*

På den fjärde våningen
i den artonde porten
i det tusende huset
byggde Finnjävlets föräldrar bo

Äiti och Isä visste att kvistarna
som fanns i trakterna
var svåra att hantera
strån av gåtor
regler som grenas

Med näbben full
försökte Äiti försiktigt sjunga

*

I boet där Finnjävlet växte upp
är det innersta isolerande lagret
byggt av strån
som Äiti och Isä burit
från Det första landet

Under boet lekte Finnjävlet
såg på de andra
som hade en nyckel
några hade många
hemnyckel
källarnyckel
cykelnyckel
och med varje nyckel
tycktes världen bli större

Äiti stannade i boet
för att vaka över sina ungar
Finnjävlet fick ingen nyckel

*

Radion i köket
Hos Äiti och Isä
nås av nyheter och nostalgi
från Det första landet
men överröstas allt oftare av avståndet

Äiti ber Isä att höja volymen

*

Finnjävlet vet
att flyttfåglar ärver en riktning
vid födseln

Då
att jag hade kunnat ta tidsmaskinen
tio år bak i tiden, läxa upp mig själv

nu
att jag hade fått besök av min framtida person
blivit uppläxad av tio år erfarenhet
mina drömmar
minus allt som inte blev av

Vår oförmåga att begripa det stora
utan att betrakta det lilla

forskaren som studerar cellerna i sin hjärna
i ett försök att upptäcka sin roll i världen

vi gillar saker som får plats i vår hand
men gåtorna saknar sinne för proportioner

som att det i den första kyssen på fyllan
redan kan bo en dröm om en familj

och galaxen roterade ännu ett varv
som frisbeen på väg mot den hoppande hundens gap

Vi kan väl säga något roligare än att
det vore kul att ses igen

det här är det äldsta vi någonsin varit
och vi är båda här för att uppleva det
ses vi igen så gör vi om det

men även det är banalt

Du och jag
vi låtsas att alla andra är ute efter oss
resten av våra liv
eller tills något riktigt viktigt händer

Eller mindre drastiskt

nästa gång vi ses så låtsas vi att vi inte känner varandra
och att vi inte riktigt gillar varandra

Kanske måste vi ändå våga vara banala

jag har annat jag prioriterar mer just nu
än dig
men kanske råkar vi vara på toppen av varandras listor igen
en annan gång

Det här med att låtsas
verkar farligt

Avståndet
från hopp
till tröst

Du kanske inte gillar mig
eller dig
jag kanske inte gillar
men vi är aldrig riktigt säkra
inte hade de vuxna alla svaren
så som de lät påskina i början

Ibland tror vi att vi begriper
när någon har förklarat
att ältande inte är att leva
bara att leva kvar
men så ser vi en mås i färd med att svälja en duva
och tror att vi ska förstå

Så mår vi bra igen
bara sådär
helt utan behov för några svar
ett tag

Avståndet
till tröst
som om några nya ord